Kan en bli personlighetsförändrad av att flytta?
Sedan vi lämnade vår lilla 1,5:a (eller ”minitvåa” som mäklaren skulle säga) har jag haft flera orsaker att undra… Det här är en av dem: persikopaj. Mitt ointresse (alternativt, okunskap) i köket har efter åren i New York gått så långt att jag närmast koketterar med den. Nivån (alternativt, självförtroendet) är så låg att jag liksom måste skämta om hur värdelös jag är för att trots allt behålla någon slags värdighet. Och så börjar en ond cirkel …
MEN! Jag tror den är bruten! I vårt nya hem lagar jag mat mest hela tiden. Älskar den öppna planlösning mot vardagsrummet. ÄLSKAR diskmaskinen! (Min man älskar den nog ännu mer, eftersom den som inte lagar mat ansvarar för disken i det här hushållet). Så kom det sig att en dag, när vi hade alldeles för många alldeles för mogna nektariner, blev jag sugen på paj (ja, jag vet, men nektarinpaj låter helt enkelt inte lika bra…).
Nektarinerna var faktiskt så mogna att jag kunde skiva upp dem kring kärnan, och sedan låta köttet falla av i perfekta klyftor (sant!). Minns inte riktigt hur många de var, men kanske åtta små?
Så var det dags för pajdegen. Inspirationskälla: hemkunskapen. Varför göra det svårt när det enkla är gott, liksom? Jag blandade 100 g smält smör med 2 dl socker, 1 dl vetemjöl och 1,5 dl havregryn (nästa gång tar jag 2). Spred ut persikohalvorna i en ugnssäker form och täckte med den smuliga smeten.
Sedan in i ugnen på 200 graders värme tills den fick en fin ljusbrun färg. Serverades med vaniljglass, en god bok (Claire Messuds Kvinnan på övervåningen) och kaffe i solen.