Utsikten genom mitt sovrumsfönster när ljuset långsamt försvann igår kväll <3 Jag har inte haft balkong sedan jag flyttade hemifrån och att dessutom ha privilegiet att bo högst upp under åsarna är nästan för bra för att vara sant (jag och Jacke tittar fascinerat på varandra varje dag).
Som grädde på moset saknas det ett hus precis mittemot oss, så att träden bildar en lummig matta via Vitabergsparken ändå bort till Globen. (Och, vi slipper i princip insyn!)
En magisk morgon i förra veckan, när septemberdimman svepte in hela stan i mjölk. Höststockholm alltså!