När jag var i Paris för ett par veckor sedan visade en kompis några bilder som hon tagit på mobilen. De visade rum efter rum där tiden tycktes ha stannat och jag blev alldeles betagen. Döm om min förvåning när hon berättade att de var tagna genom ett skyltfönster i St Germain. Jag blev besatt av att hitta dit!
På söndagen, när nästan hela Paris ändå höll stängt, promenerade jag över Seine till la rive gauche. Gick runt, runt i kvarteren och skulle precis ge upp när jag tittade in genom ett skyltfönstret och hjärtat fladdrade till – där var det!
Textiltapeter svärtade av tidens tand. Sopborstar som stod lutade mot väggarna, som om någon precis släppt dem där och bara gått ut för en cigarett.
Gnistrande dörrknoppar och magiska textilier, som en scen framför vilken ridån gick ner för länge sen. Men som ändå inte tagit slut.
När jag vände mig om för att gå såg jag henne fladdra förbi i ögonvrån. Ljudet av krossat glas och ett bubblande skratt. Doften av spilld champagne.